Jag vill särskilja på två olika sanningsbegrepp när det gäller texter som baseras på det självupplevda.

Den första är den biografiska eller dokumentära sanningen. Alltså att strikt försöka beskriva ett händelseförlopp, alltså där alla fakta överensstämmer med det skedda. Alla datum och platser. Det där samtalet var verkligen så där. Alla personer nämns med sina riktiga namn.

Det kan vara intressant och det enda möjliga om din upplevelse är en del av ett större skeende, ett krig, Estonia-tragedin, en offentlig skandal eller om du själv eller någon i din närhet är en offentlig person.

Att tänka på är detta: Att som författare gör du alltid ett val. Du väljer ut vilka scener du tar med och vilka du inte tar med. Allt kan inte berättas. Boken skulle bli allt för lång och otymplig. Så du väljer och detta val är subjektivt. Så en helt objektiv och sann text går enligt min mening inte att skriva.

Ett annat problem är att verkligheten inte går att direkt föra över till boksidan. Du kan försöka komma så nära som möjligt, men hela vägen går inte. Du skapar en illusion av verklighet, inte verkligheten.

Du kan också när du skriver upptäcka att du har gestaltat en scen. Men läsaren uppfattar den inte som du vill, drar inte de slutsatser av den som du ville.

Som elever ibland säger, när någon haft invändningar mot en scens trovärdighet.

"Men det var så här det gick till."

Orsaken till detta är att vad gäller vissa scener är det svårt att skapa den nödvändiga förförståelsen. Du bar i verkliga livet med dig en massa tankar, känslor och förkunskaper in i den scenen. Du har känt dessa människor i sjutton år. Deras förhistoria, temperament, tidigare elakheter, allt detta bär du med dig in. Skulle du för läsaren skapa en nödvändig förförståelse, kanske du skulle behöva en trettio-fyrtio sidor text bara för att bygga upp till scenen. Det skulle bli mycket text och lite som händer.

Självfallet kan du skriva ner händelsen som den var, ta risken att läsaren fullt ut inte förstår den, för att du tycker att det är viktigt att få den berättad.

Ett problem i detta sammanhang är som trovärdighetsproblemet. En text har till skillnad från verkligheten ett trovärdighetskrav. När du beskriver något måste läsaren tro på det. Det finns osannolika människor, det finns händelser som är osannolika. Enligt min mening skulle Knutby-tragedin som roman, innan det hände, vara svår att göra trovärdig. Ibland måste du tona ner verkligheten för att göra din historia trovärdig.

Vidare, när du skriver med namn nämnande kommer också alltid frågan upp om man har rätt att lämna ut andra människor. Det är något du måste ta ställning till. Tänk på att du alltid har rätt till din egen historia, din egen upplevelse, den är din och den har duV rätt att göra vad du vill av.

Ett sätt att komma förbi alla dessa problem är att skriva en roman med som brukar kallas "självbiografiska inslag". Som till exempel Cecilia von Krusenstiernas roman "En spricka i kristallen" om att växa upp i Göteborgs "kungafamilj” och ändå eller just därför känna sig fel eller olycklig. När jag hjälpte henne med den boken, talade vi mycket om detta. Vad var det viktiga? Hennes erfarenhet eller att lämna ut familjen. Det hon valde var att skriva en erfarenhetsroman.

Alltså du tar din erfarenhet, din kunskap och skriver en roman. Använder dig av självupplevt när det går. Hittar på när det är lämpligt. Kastar om händelseordningen om det behövs för att tydliggöra din erfarenhet.

Det blir då också lättare att vara modig om du inte behöver namnge de andra. Kan vara lättare att ta ut svängarna. Men den sanningen du måste vara trogen är just erfarenhetssanningen. Att gestalta dina erfarenheter.