Varifrån i tiden berättar du din historia? Tänk dig din historia som en linje. Början på linjen är början på historien och slutet överensstämmer med slutet på linjen. Tidsperspektivet är varifrån på denna linje du berättar.

Presens – nutid.

Du skriver han går istället för han gick. Den illusion du vill skapa är att vi hela tiden är med när det sker. Styrkan med denna form är just närheten. Utmaningen att du kan bli presens fånge. Om du ska hoppa två dagar i tiden och dessförinnan i texten slaviskt låtit oss följa allt som skett. Hur gör du? Visst det går att lösa, men lite att grunna över.

Sedan så kan texten bli monoton, allt berättas fram i samma tempo. Många använder därför:

Presens-imperfekt.

Som också kan kallas nyss-formen, och det är den vanligaste formen. Du skriver i imperfekt. Han gick. Men du ligger nära händelseförloppet. Och du har lättare att dra ihop två dagar i en enda mening. Det ligger så att säga i själva verb-formen. Du kan också enklare växla tempo. Men du kommer inte lika nära som i presens.

Imperfekt.

Du berättar historien i ett efteråt. Det du nu måste bestämma är hur långt efteråt. Är vi fortfarande i historien, men kanske i slutet? Alltså vi är nära upplösningen, men vi vet inte hur det ska gå.

Eller så berättar du från slutet. Fördelen är att du kan skapa en gåta, hur kunde det gå så här, vad var det som hände, och därmed en framåtrörelse. Faran. Att du ger iväg för mycket, att jag redan vet hur det ska sluta och spänningen försvinner.

Rekonstruktion - dubbelperspektiv.

Du ska berätta om din barndom. Endera kan du skriva som minnen. Det kan bli för distanserat.

Möjligheten är då att rekonstruera. Jag som läsare förstår att det vuxna jaget sitter och rekonstruerar fram sin barndom. Den är sann, men inte exakt. Det viktiga här är illusionen. Om du rekonstruerar fram så är det inte troligt att du kommer ihåg repliker så många år senare. Så om du börjar skriva ut långa dialoger. Då tror jag inte längre på rekonstruktionen. Däremot kan du ha illustrerande dialog. Titta i föreläsningen Dialoger.

Hade-perspektivet.

Det är trettio år senare. Historien är avslutad sedan länge.

Fördelen med detta upplägg är att du kan hoppa i berättelsen. Du kan ställa två händelser som skedde med tolv års mellanrum, mot varandra. En form som passar bra i ett undersökande. Vad hände egentligen? Varför gick den och den familjen under? Denna form används också i sagan. ”Det var en gång för länge, länge sedan i ett land långt, långt borta…” Jämför med inledningen till Star wars. Det som är det geniala med den är att allt har redan skett, så därför skapar det illusionen att det är sant.

Futurum – i fantasin.

Alltså att jag som läsare förstår att detta inte hänt. Att en karaktär föreställer sig vad som ska hända i framtiden. Max Frisch i sin ”Jag föreställer mig”, en man ger sig efter ett gräl hemifrån, tar in på ett flygplatshotell, hans bil stjäls, biltjuven kvaddar den och kroppen brinner upp till oigenkännlighet. Så i tidningen får han läsa att han har dött (detta var innan dna), och sitter där på rummet och föreställer sig sitt kommande liv.

I Jenny Erpenbecks Natt för gott, i första versionen dör ett barn, sedan berättas alternativa liv, vad hade hänt om barnet överlevt.