När man skriver en roman eller en novell finns det två olika sorters tid.

Den första är den kronologiska tiden, eller klocktiden. Dagar går.

Den andra tiden är erfarenhetstiden. Det är den som är den viktiga då du skriver.

Ta Torgny Lindgrens ”Ormens väg på hälleberget”. Om en familj som hamnar i fattigdom och skuld, men som ändå vill ha finlättmusiken. Hur de hamnar i handlarens klor. Romanen är kort, ändå utspelar den sig under många år. Författaren låter sonen berätta själva historien i ett efteråt. Det är den som är det viktiga. Om det går ett år och inte händer något viktigt för berättelsen så behöver du som författare inte redovisa detta år.

Detta är en fälla, att du har din historia och under två veckor eller tre dagar så händer ingenting för berättelsen viktigt. Fällan det är lätt att fastna i är att slita med dessa två veckor, försöka pressa fram händelser. Istället för att hoppa över tiden.

Så ställ dig frågan, kan jag hoppa över den här tiden. Om ja, gör det. Du har ingen redovisningsskyldighet.Undvik också tidsmarkörer av typen. Två veckor senare, tre dagar därefter. Det markerar verkligen att du hoppar över tid. Läsaren kan då börja på undra vad som ändå hände under dessa dagar. Alltså: Genom att nämna att två veckor gått, tar du in två veckor i texten. Det finns andra och bättre tricks att få läsaren att förstå att tiden gått. Använd årstidsväxlingar, till exempel. Händelser i framtiden. Skolstarten och i nästa scen så förstår jag att höstterminen startat. Det markerar för läsaren att den kronologiska tiden är oviktig.

Ett tips är att komprimera historien så mycket du kan. Ju mindre tid du har att arbeta med, desto lättare blir det för dig. Som jag tjatat om tidigare, kliv in då historien startar. Kliv ut när den slutar. Det finns ett begrepp, ett råd, lånat från amerikansk dramaturgi som lyder. ”Sent in, tidigt ut.” Ett bra råd.

Sedan så behöver en berättelse absolut inte vara kronologiskt berättad. Tänk dig att du vill skriva en roman om en persons liv, från födelsen till denne blir nittio år gammal.

Att skriva den kronologiskt kan ge dig problem, hur ska du hantera de där nio åren då inte särskilt mycket hände. Ett knep är att använda nittioårsdagen. Han vaknar innan alla andra, ligger kvar och då börjar tanken glida till det förflutna. Då skriver du en barndomsscenen. Tillbaka till nuet. Han ligger och hör hur familjen i köket förbereder sig för att överraska honom. Ny lång tillbakablick. Kanske hoppa till vuxenåren, när barnet han nerifrån köket hör skratta, det nu mer än sextioåriga, var nyfödd. Tillbaka till nuet och hur han blir uppvaktad på sängen. Och så vidare.

Det är din historias krav som bestämmer hur du ska hantera tiden.. Bakvänd kronologi. Börja med slutet och arbeta dig mot början, ja, behöver du det, så gör så.

Bara detta! Krångla inte till det i onödan och tappa inte bort läsaren. Vet läsaren inte i vilken tid hon eller han befinner sig i. Då har du tappat den läsaren.