En skönlitterär text kännetecken är att den skapar närvaro. Endera att du hör en röst som berättar, en människa, eller att du själv som läsare kan vara närvarande i scenen. Att du skapar egna bilder, egna tankar.

Kom ihåg detta, att en bra, gripande text skapas inte på papperet, den blir till i huvudet på läsaren, när läsarens erfarenheter och tankar möter författarens och läsaren blir medskapande, det är då texten blir levande.

Den italienske författaren jämförde en författare med en kock. En bra kock är en sådan som förbereder sig noga, bra råvaror, bra verktyg i köket. Kocken tillåter sig också att där vid spisen improvisera, vara djärv. Vännen/gästen kommer på besök och den gode kocken låter vännen ha sin matupplevelse ifred. Frågar inte ständigt och ängsligt om gästen uppfattar och uppskattar måltidens alla små sensationer och smaker.

En sämre kock följer receptet slaviskt. Kocken har kanske också slarvat med råvarorna. Gästen kommer, slår sig ner, och kocken vågar inte lämna matupplevelsen till vännen. Frågar ständigt och ängsligt hur det smakade. Påpekar hela tiden för vännen vad vännen upplever eller borde uppleva. Känner du sältan? Etc.

Så gäller också i författande, du måste lämna över upplevelsen av scenerna till läsaren. Du måste riskera att läsaren läser in annat, upplever annat än vad du tänkt. För är du där hela tiden ängsligt och påpekar för läsaren hur romantiskt detta är, eller skrämmande, tar du ifrån läsaren rätten till hans upplevelse.

Närvaro skapas av levande karaktärer. Alltså i dialog, hur människor säger, inte vad. Hur de utför sina handlingar. Inte vad. Vad de utför och säger tillhör berättelsen skelett. Hur de gör det, är att sätta kropp till detta skelett.

Många gånger skapas närvaro av det som kan synas ovidkommande, små detaljer. Till exempel, ta en scen med en åldrig förälder i en sjukbädd. Ett vuxet barn är på besök. Det bärande för denna din scen, vad som så att säga är skelettet, det som ska föra handlingen vidare är vad som framkommer i samtalet. Men skriver du bara ner det samtalet blir det en stel scen. Tänk ungefär som en filmscen, du har skrivit replikerna. Men på vita duken tillför ju skådespelarna gester och röstlägen, scenografen ett rum, ljussättaren ett ljus. Och regissören en tolkning, i vilket tonläge ska replikerna hållas i. Du är som roman och novellförfattare: manusförfattare, skådespelare, scenograf, ljussättare och regissör.

För det ätr sådant du måste skriva in, hur replikerna sägs, i vilket tonläge. Ta in annat till synes ovidkommande för att skapa ett rum; att det stor en blomma i fönstret som behöver vattnas eller att rummet är fullt av blommor. Det är detaljer som gör att vi tolkar att den som ligger där är en ensam människa eller mycket populär.

Du kan skriva att det vuxna barnet ser och tänker: "De har rakat pappa slarvigt idag." Låt ljud komma in, om jag som läsare uppfattar att sjukhuskorridoren är alldeles tyst, en tystnad markerad av att någon går förbi och bryter den med ekande steg, eller att det är stort oväsen utanför, skrik, vrål. Det skapar olika känslor, olika klangbottnar till samma sven, nästan som egna små bakgrundsberättelser för läsarens fantasi.

Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler sa vid ett tillfälle. "Två veckor efter att en läsare läst ut en detektivroman har hon glömt vem som var mördaren och varför. Men vad läsaren på mycket länge aldrig kommer att glömma är att mordoffret, där han satt vid sitt skrivbord, ögonblicket efter att han blev skjuten och livet rann ur honom, desperat och irrationellt försökte få tag på ett gem som låg på bordet och misslyckades."

Vi har fem sinnen. Göran Tunström sa att han på sin anslagstavla hade en anteckning som påminde honom om detta. "Använd alla sinnen." Hur doftar rummet? Hur känns stolen mot ryggen? Hur smakar kaffet?

Men kom också ihåg att överlasta inte din text. Med för många sådana detaljer går läsaren vilse. Försöka hitta de talande detaljer, de som i stort och smått säger något om karaktären och den värld de lever u.

För detta med närvaro handlar om två saker, skapa en ton, ett scenrum. Men det viktiga är också att skapa en värld runt omkring. Att skapa en verklighet utanför som anas. Så jag som läsare inte får en känsla av att dina karaktärer är de enda människorna på jorden. Om du skriver en realistisk nutidshistoria. Vill jag känna nutiden, eller dilken tid eller verklighet dina karaktärer rör sig i. Använd löpsedlar, hus, radiosnuttar, TV-inslag, spridda av andra sagda repliker.

Varför? För att jag ska få veta hur världen de lever i är. I en storstad eller småstad kan moralen skilja. Den sociala överenskommelsen ser olika ut i olika klasser och miljöer. Något som i en småstad du mejslat fram, blir en djärv eller udda handling, kan i en storstad mötas av en axelryckning. Vad som idag är accepterat, till exempel homosexualitet, var på 50-talet ansett som kriminellt. Helt enkelt: Hur ser din skapade värld? Normer? Värderingar? Tabun? Rädslor?

För det är i den världen din karaktär ska befinna sig, ta sina strider, nederlag och beslut.