Textens vilja

Jag är glad idag!

En banal utsaga, som självklar, bekräftelsesökande i ett samtal.

Foga in ett kommatecken.

Jag, är glad idag!

Förvånat. Inte någon annan, utan jag. Möjligen triumferande.

Flytta kommatecknet ett steg.

Jag är, glad idag!

Tvekande. Måste för det där ögonblicket känna efter. Kanske motvilligt erkänna att glädjen finns där.

Ännu ett steg.

Jag är glad, idag!

För jaget som ett undantag. Kanske något just övervunnet. Ett idag som en utgångspunkt för ett språng ner i då.

Den tyske romantiske målaren Caspar David Friedrich. Målningar av män på en strand. Kyrkoruiner. Ödsliga motiv. Något hissnande när jag betraktar dem. Inser så att ingen kan riktigt stå i den position den tycks målad från. En bild avsedd för Gud, bara Gud kan se från denna position. Den tolkningen har jag läst. Men också, så tolkar jag, att plocka bort den tänkte målaren där utanför bilden. Annars ju en del av betraktandet. Här stod konstnären! Jag står där han stod.

Inte möjligt i Friedrich bilder. Jag överlämnad till motivet. Ingen hjälp av konstnärens position, val. Bilden som i sin egen rätt. Också utsnitten tycks osäkra. Som slumpmässiga. Bilden inte underställd ett budskap, målarens. Utan en egen känsla, vilja.

Anslaget till Birgitta Lillpers: "Alla dessa liv och våder":

"Hon som så länge velat ha bort det högra rucklet. Det tunga förfallet på andra sidan tomten, fabriksruinen med alla de dödsfällor den hyste, bestod och omgavs av. Allt detta som när som helst skulle kunna rasa ner över hennes barn."

Denna text som motsats till så många andra manus jag fått arbete med. Manus där författaren för den där kampen att tygla språket. Och där effekten av detta tämjande blir att orden slipas ner till minsta gemensamma överenskommelse av betydelsen.

Alls inte ovanligt att texten inte vill underordna sig. Att den blottar en egen vilja. Att då gå in. Försvara textens vilja. Visa på att ord är levande, som lera. Att ord formas. Ett kommatecken förskjuter hela betydelsen. Att lyssna fram denna textens vilja.

Fortsättningen på Lillpers text:

"Hon, som därtill undrat över vad för inverkan på karaktären det egentligen kunde ha, att leva med så mycket oordning inför ögonen utan att verkligen gripa in. Vad för slapphet riskerade man inte att börja godta hos sig själv, vad för inställning till allt som verkligheten påbjöd?"

Motsträvig är texten, nästan avog. Men så tydligt, i min läsning en egen vilja. Som en släktskap med Friedrisch målningar. Jag som läsaren överlämnad till texten. Författarens position bortskriven, ointressant. Och i varje läsning, att orden föds av orden och jag som läsare vara med då det sker.