Jag har en musikervän som någon gång fick en begäran från ett musikförlag. De sa:
- Vi har en inspelning här. Den är alldeles för snygg. Kan du komma hit och skita ner den.
Finns det någon kritik om skrivarskolor som är berättigad, så är det denna: Att texter där kan tendera att bli alltför rentvättade.
Den andra kritiken som ibland framförs att skrivarskolor skulle likrikta, utplåna de originella, den är djupt okunnig. Och att alltför mycket kunskap om skrivandets hantverk skulle förstöra de genuina begåvningar. Skönlitterärt skrivande är nog det enda område där kritiken kan framföras att kunskap är av ondo och att kritiken tas på allvar.
Men en utveckling av det temat får bli en egen blogg.
Den risk som ändå finns att ta in synpunkter från många håll på sin text, som ju sker i en skrivarkurs är att det finns en risk att texten rentvättas. Att den som läser är så inställd på att hjälpa författaren till att göra texten bättre, till att ha något att bidra med: Att om texten i övrigt håller, är bra, så är det risk för att det som sticker ut ifrågasätts. Den där formuleringen som skorrar en aning, den där metaforen där författaren tog i väl mycket.
Så råd till dig som skriver. Stryk inte per automatik för att någon inte tycker om det.
Eller annorlunda uttryckt: Det är inte eftersträvansvärt att skapa en invändningsfri text.
Tänk på musik. Många sångare/artister: Björk, Freddie Wadling, Håkan Hellström har röster som inte är rena. Samtidigt är det ju just detta som skapar deras röst, deras konstnärskap särart. De har lärt sig att göra en kvalité av det annorlunda. Söker sig till/skriver material som passar, gör denna eventuella, som det skulle kunna uppfattas som, svaghet till en styrka.
Jag talar inte om att ursäkta slarv och floskler. Men när du har meningar som sticker ut, ordföljder som bryts, blir arytmi, en bild som inte riktigt stämmer. Till exempel Monika Fagerholm i Den amerikanska flickan; en rytm som bjuder motstånd, allt annat än följsam. Sara Lidman i Nabots sten: "Och som om Didrik utvalt Konrad till att leva ur en hop på fem tusen dödsdömda tiggare såg pojken på honom alltsedan." Överdriven? Sticker i vart fall ut. Men detta som skapar magin, det egensinniga i Sara Lidmans språkvärld.
Men visst, det är en balansgång, det kanske bara är falsksång. Men våga måste du. För en text som aldrig vågar, som är alltför rentvättat. Hur intressant är den?