När du skriver en roman eller novell eller för den delen en diktsamlingen så är hybris nödvändig.
Kanske inte hybris i den meningen att du är störst, bäst och vackrast och har svar på livets alla fråga. Det blir, ja jag har stött på sådana manus, ibland också publicerade, rätt så egenkärt och ointressant.
Men det man måste tänka när du skriver är att det du gör är viktigt, att det du gör är unikt, att det du skriver kan ingen annan skriva: Därför att det bara är du som har dina specifika erfarenheter och ditt specifika sätt att betrakta det.
Om du inte tror på att den text du skriver på har ett värde. Om du ständigt tänker detta kan någon annan göra bättre: Ja, då kommer det att slå igenom i texten och göra den ointressant.
En av en text absoluta kvalitéer är dess angelägenhet. Att författaren till mig läsaren lyckas förmedla detta är viktigt.
Du har en historia, självupplevd eller inte. Du går runt med den, den lämnar dig av någon anledning inte ifred, kanske en absurd historia. Du har något självupplevt: Det är angelägen utifrån den du blev, utifrån din erfarenhet.
Vad det nu än är: Och det är detta jag menar med hybris, du måste intala dig att denna text också kan vara viktig för andra. Självfallet räcker det inte med att känna så. Du måste gestalta fram denna angelägenhet så den finns i varje mening, varje kapitel.
Men grunden är; tycker du inte att denna text är angelägen. Då kommer du heller aldrig att kunna övertyga någon annan om det.
Det fanns ett radioprogram för en massa år sedan som hette "Värt att veta", forskare hade tjugo minuter på sig att berätta om sitt ämne. Jag minns fortfarande en del av föreläsningarna. Bland annat en arkeolog som talade om en pilspetsfyndighet i norra Jämtland. Jag är inte så intresserad av pilspetsar, men han berättade det så att i varje utsaga så fick jag känslan.
"Detta är viktigt."
Så det handlar inte om ämnet, det kan vara liten och perifiert, det handlar om att förmedla. Just.
"Detta är viktigt."